Violette

011915_5361-2.jpg
 

Igår frågade min mamma om jag ville göra henne sällskap och bjuda mig på bio. Är inte särskilt svår att övertala när hon kommer med den typen av erbjudanden så jag sa ja. Vi såg Violette på Aftonstjärnan och bara stället är ju sevärt. Det är en liten och intim scen där det både går att se teater och film med knarrande brädgolv under fötterna och målat trätak ovanför huvudet. Innan föreställningen kan en få en dricka för en tia och en ostsmörgås för två. Det gjorde vi. Tips, tips!

Filmen då? Violette är drygt 35, bor på franska landsbygden i ett litet rum som hon hyr och försörjer sig genom att sälja sällsynta råvaror under efterkrigstiden på den svarta marknaden. När hon blir lämnad av sin man börjar hon skriva och åker till Paris för att söka lyckan i stan. En kväll när hon säljer sina varor hemma hos en förmögen familj kommer hon över en bok av Simone de Beauvoir som hon låter sig behålla och glida ner i sin väska. Violette söker upp henne och ber Simone läsa hennes första utkast. En jättefin film om en komplicerad mor och dotter-relation, kärlek och vänskap mellan två kvinnor. Mer än så säger jag inte. 

Min första tanke är att det är så befriande att se kvinnlig sexualitet och frigörelse gestaltas av kvinnor mitt i livet. Mänskliga roller långt ifrån Hollywoods jätte-produktioner med stereotypa karaktärer. Min andra tanke är att det är trist att den kvinnliga frigörelsen gör sig så mycket mer tillgänglig för överklassen + att det är helt sjukt när en tänker på att min mammas generation var den första att göra laglig abort. 

Blev helt orimligt sugen på att läsa Det andra könet samt Not that kind of girl som jag för övrigt fick av min kusin Lotta i julklapp och som nu står och väntar på min uppmärksamhet i hyllan. Men det får dröja ett tag till.