Branden

I väntan på att jag har något nytt att berätta kan vi titta på hur det såg ut när det brann på Maanskyn en Rose. Varje kväll i vecka stod vi såhär och inspekterade. Noterade åt vilket håll och med vilken styrka vinden rörde sig. Såndana små men viktiga detaljer.

Tror det berodde på att bergen var så höga och vindarna var så turbulenta där uppe som var orsaken till att brandcentralen inte ville skicka ut någon helikopter om det inte vore absolut nödläge utan istället vänta ut elden tills den krupit längre ner och närmare, att de till slut kunde bekämpa lågorna underifrån.

Det lät väl som ett rimligt resonemang men innebar samtidigt att vi var tvungna att hela tiden ha uppsyn. Samt leva i den hettan. Kan typ inte beskriva den känslan men kombinationen av sydafrikans inlandsklimat i sensommaren, kvalmigt åskväder och dessutom den värmen som utstrålas av ett halvt nerbrunnet berg var nästan ohanterlig. Ville ömsa skinn. Kunde jag skulle jag krupit ur min kropp. 

Kvällen innan låg jag matt på verandan, blickade på månen som var full. Minns att jag tänkte att jag vet ju om att vädret kan bli särskilt oroligt då och jag sprang till Calebs hus, det enda stället med något sånär wi-fi, och skickade ett meddelande i skämtsam ton om att jag kanske inte kommer klara mig. Den natten sov jag med dörrarna på vid gavel. Ville kunna känna lukten av röken.

Så hände det. Klockan tio i tre på morgonen knackade Diana hårt på våra glasdörrar och ropade att vi var tvungna att packa våra väskor. Då var det precis som att stå tätt inpå en öppen lucka till en varmluftsugn. Och trots att jag varit mentalt beredd i över en vecka var det svårt att greppa. I någon sömndrucken panik tog upp kameran och knäppte någon bild när jag nog egentligen borde gjort något vettigare, men det var som att jag när jag tittande på displayen som jag såg att elden brann längre bort än vad det kändes som och det skänkte ett lugn inom mig. 

Sen löpte den tidiga morgon i en udda tidsrytm. Varvade apatiska stunder på rygg med att vara här och nu. Hjälptes åt att lugna varandras oro och skydda husen med att bland annat avinstallera gasbehållare. Sånt. Vid sextiden kom brandmän från både den lokala bandstationen och Kapstaden och kunde börja släckningsarbetet. Tackolov. Och som ni redan vet blev det inte värre och till sist släcktes allt med ett skyfall senare på eftermiddagen. Det vad det bästa regn jag känt.

Så var det. Så blev det. Tjenaaa.