WWOOF

Branden

I väntan på att jag har något nytt att berätta kan vi titta på hur det såg ut när det brann på Maanskyn en Rose. Varje kväll i vecka stod vi såhär och inspekterade. Noterade åt vilket håll och med vilken styrka vinden rörde sig. Såndana små men viktiga detaljer.

Tror det berodde på att bergen var så höga och vindarna var så turbulenta där uppe som var orsaken till att brandcentralen inte ville skicka ut någon helikopter om det inte vore absolut nödläge utan istället vänta ut elden tills den krupit längre ner och närmare, att de till slut kunde bekämpa lågorna underifrån.

Det lät väl som ett rimligt resonemang men innebar samtidigt att vi var tvungna att hela tiden ha uppsyn. Samt leva i den hettan. Kan typ inte beskriva den känslan men kombinationen av sydafrikans inlandsklimat i sensommaren, kvalmigt åskväder och dessutom den värmen som utstrålas av ett halvt nerbrunnet berg var nästan ohanterlig. Ville ömsa skinn. Kunde jag skulle jag krupit ur min kropp. 

Kvällen innan låg jag matt på verandan, blickade på månen som var full. Minns att jag tänkte att jag vet ju om att vädret kan bli särskilt oroligt då och jag sprang till Calebs hus, det enda stället med något sånär wi-fi, och skickade ett meddelande i skämtsam ton om att jag kanske inte kommer klara mig. Den natten sov jag med dörrarna på vid gavel. Ville kunna känna lukten av röken.

Så hände det. Klockan tio i tre på morgonen knackade Diana hårt på våra glasdörrar och ropade att vi var tvungna att packa våra väskor. Då var det precis som att stå tätt inpå en öppen lucka till en varmluftsugn. Och trots att jag varit mentalt beredd i över en vecka var det svårt att greppa. I någon sömndrucken panik tog upp kameran och knäppte någon bild när jag nog egentligen borde gjort något vettigare, men det var som att jag när jag tittande på displayen som jag såg att elden brann längre bort än vad det kändes som och det skänkte ett lugn inom mig. 

Sen löpte den tidiga morgon i en udda tidsrytm. Varvade apatiska stunder på rygg med att vara här och nu. Hjälptes åt att lugna varandras oro och skydda husen med att bland annat avinstallera gasbehållare. Sånt. Vid sextiden kom brandmän från både den lokala bandstationen och Kapstaden och kunde börja släckningsarbetet. Tackolov. Och som ni redan vet blev det inte värre och till sist släcktes allt med ett skyfall senare på eftermiddagen. Det vad det bästa regn jag känt.

Så var det. Så blev det. Tjenaaa.

Förberedelserna

Aa det här var ju tänkt att komma upp liite tidigare. Testat två gånger på två olika ställen i Ladismith som är närmsta större byn utan att lyckas. Men hur som helst. Skrev för några inlägg sedan att elden i berget slocknade. Det var vad vi trodde. Sanningen visade sig vara att lågorna hunnit sprida sig vidare till andra sidan och vi kunde inte längre se dom förrän lågorna återigen blev synliga sedan i måndags. Glödande heta, visserligen fortfarande horisonellt löpande kvar på toppen, men den här gången rakt ovanför gården. 

IMG_3772.jpg

Tidigt på morgonen, innan fåglarna börjar kvittra i kör, kunde en höra hur det sprakade och några gånger såg vi aska falla ner som stora men torra snöflingor på marken. Till följd av detta gjorde vi lite förändringar på gårdens ordinarie dagordning till förmån för någon form av krishantering. Vi klippte i däck och gjorde egna eldkvastar (är det ens ett ord? Vet inte). Mest i fall att vindarna skulle vända och elden krypa närmare.

Diana och Caleb in action.

Vi hade planer på att evakuera till Calebs crib som ligger längre bort, men aa det blev ju inte helt som vi tänkt oss. Hur historien slutade vet ni som följer mig på facebook / instagram. Tar kanske den delen här också, en annan dag. 

Sen såg de följande dagarna mest ut såhär. Kollade till den här haltande gåsen.

Nu är ovan sedda Nina och jag på en buss på väg till Kapstaden! Bestämde oss för att lämna lite tidigare än tänkt, inte så mycket pga elden men för att vi efter två veckor kände oss klara. Internetuppkopplingen kommer nog vara bättre där så bered er på (ännu en) blogg-bomb :)))

Herrå!

En kommentar

Fick en bloggkommentar om hur jag vågar wwoofa, vilket jag tycker är en fullt befogad fråga. Korta svaret på den är att en bit in i varje resa kommer lugnet.

Det kanske inte verkar så från ett utifrånperspektiv men alla som känner mig kan intyga om att det bor en fegis inom mig som vidtar alla tänkbara försiktighetsåtgärder. En äkta tidspessimist, vän av ordning och vill veta i detalj vad som väntar mig. Är den jobba i gänget som tvingar alla att gå långa omvägar eller vänta in mig om min magkänsla tvivlar. Alla ba: komigenrå medan jag åsnevägrar och muttrar i helvete heller.

Men aa. Antar att min inre kompass är både min svaghet och styrka. Vet ju med mig att mitt trygghetstänk ofta är överdriven och även om det låter knäppt och motsägelsefullt, litar jag blint på den.

Och. Hur klyschigt det än må låta, vill du - kan du. Inte övertygad? Läs: Liten handbok för en tveksam resenär

Äpple

Dagen efter vi kollat på de brinnande bergen hände det som typ aldrig händer i denhär delen såhär års. Tunga dallrande moln öppnade sig på himlen och gårdens sysslor stannade upp några timmar. När vi inte längre hade inte något att göra, smörstekte jag ett grönt äpple i väntan på att det skulle klarna. Gu vad gott det är. Klickade på en sked naturell yoghurt med. Det var vad jag hade.

Sen satt jag här under taket utanför gästhuset. Lyssnade på när det droppade och tänkte på huruvida 'tur' är en skänk från ovan eller en konstruktion skapat av individen, så spelar det ingen roll så länge lågorna så småningom dränktes och till sist släcktes.