Tyskland

SANAA

 

Den som följer mig på Instagram har nog inte misstat mitt meddelande till mamma / pappa + allmänheten om att jag av packat typ allt men inte en enda adapter till engelska eluttag, hehe. I ett litet panikartat tillstånd klickade jag dock hem en med snabbleverans från internetz första kvällen jag kom hit och nu är jag åter tillbaka från flight mode-bubblan. Det känns tryckt. 

Med det sagt tänkte jag visa vad som nog blir det sista inlägget från Tyskland. Det kommer här:

 
 
 
 
 
IMG_7587.jpg
 
 

Ville mest visa vilket skrytbygge jag besökt i två omgångar. Första kvällen såg det ut såhär och då var det vernissage för examensutställningen för de som läst fotografi Folkwang, det universitetet Lara vanligtvis studerar på. Ett öppet men kanske lite internt meddelande till Valandstudenter; Monotor och Rotor kan gå hem! Detta var mkt, mkt mäktigare. (Kan dock tycka att det är idioti att bygga väggar av betong som ingen kan eller får fästa något på, det är bara min meningen men aa). 

Imorgon eller så snart jag hinner vill jag visa lite bättre bilder på vart jag befinner nu. Det blir nog bra.

 

Großkarlbach

 
 

Hej finisar. Här är några få, utvalda bilder från helgen Lara och jag haft i hennes hembygd, Großkarlbach. Så fint att se var hon växte upp / också lite sjukt hur den typ basically bestod av några vingårdar, en och annan pampig herrgård som har tunga järngrindar och resten är pittoreska stenhus med rejäla fönsterluckor.

Så in i helvete idylliskt. Skulle kunna skriva en hel uppsats om hur vackert det var. Det var det verkligen men min introverta personlighet har på några dagrar blivit mättad på intryck att jag knappt kunde ta in det.

Lara är en av de enklaste personer jag mött, men att i princip alltid vara med varandra och aldrig vara helt själv gör väl vem som helst utmattad i allmänhet, och i synnerhet mig. Inget nytt under solen men aa.

Hade glömt hur lite det ska till för att jag bryta ihop och såklart brast det under en pågående middag med både vänner och familj. Typiskt. Det är inte hela världen att börja gråta, det är ju bara tårar, men en kunde ju tycka att jag vid den här åldern borde veta var min gräns går. Tydligen inte.

Tar det som en påminnelse. Ibland går det, ibland inte. Det går också.