Tankar

Emo och en vän av ordning

IMG_9465 copy.jpg
 
IMG_9495 copy.jpg
IMG_9483 copy.jpg
IMG_9484 copy.jpg
IMG_9497 copy.jpg

Åå vad tomt det blev när Lara åkte i måndags morse. Har mest suttit själv i mitt rum och skrivit på min essä, snorat och svurit. Städade upp och ställde tillbaka allt som legat huller om buller i tre veckor också och nu är det nästan som om hon aldrig varit här ): Är ju en stark vän av ordning. Tycker det är liiite lättare att arbeta om golvet är rent.

Eller så är det bara ett sätt att skjuta upp det jobbiga. Fyfan för att formulera hållbara teorier och skriva akademiska texter med korrekta källor och fotnoter. Har inget självförtroende för det.

Det har varit ett orosmoment sedan dag ett jag kom hit och jag har varit nära på att ge upp så många gånger. Vet inte om det är bara beror på det, mest troligt är väl att det är en kombination av mycket, som att jag bara är här, i Japan på andra sidan jorden, som min mens uteblivit i tre månader nu. Kanske är det normalt. Jag vet inte. Är det bara jag eller händer det er med? Rutten, känner jag mig. 

Nåväl. Vi har deadline på essän idag och när klockan var elva skickade jag in min till urkund. Kan inte värdera innehållet men är lättad att den är där. Klar.

Nu ska jag inte ägna den en tanke tills jag är i Sverige och ska diskutera den med mina handledare och istället ta på mig något varmt och gå ut. Ska bland annat plocka upp några rullar film som framkallats och sen ska jag packa för en helg med Sakura och Maya

Nio anteckningar ur mobilen

IMG_8174.jpg
IMG_8173.jpg
IMG_8170.jpg

1. Det kan ha varit en buss också. Jag vet inte. Tycker det är så svårt att avgöra vad som är vad. Men det kändes som om det kunde vara en jordbävning. Har varit med om typ tre tror jag. Och en tyfon. 

2. Som självutnämnd reseledare har jag skapat en liten lista på hur jag ska kunna sysselsätta Lara i 19 dagar. Bokar nu hostel och skärmdumpar sevärdheter på heltid. 

3. Medioker kontaktannons signerad Blygsam. Bjud ut och uppvakta henne med en rejäl bit moralkaka.

IMG_8171.jpg
IMG_8176.jpg
IMG_8175.jpg

4. Hur ska vi reparera vår trasiga relation? Kommer vi kunna bygga upp en tillit till varandra?

5. Ovärderlig ordlista som sushi-konsumerande vegetarian.

6. Min kropp går enligt klockan så länge jag känner mig bra. Men sen jag var oerhört ledsen under en lång period och min mens uteblev i ett halvår, har jag blivit extra uppmärksam på om den avviker bara någon dag. Nu är den mycket senare än normalt igen men utan att jag kan härleda det till något. Det gör mig lite orolig. 

Måste kolla upp mina vitamin/mineral-värden när jag kommer hem och om det kan rubba mina hormoner.

IMG_8178.jpg
IMG_8179.jpg
IMG_8180.jpg

7. Appropå Halloween.

8. Ett utdrag ur en dikt av Malte Persson. Tyckte om det stycket. 

9. En tröst.

 

Var det här kul? Ja / Nej / Kanske ?

En ny day

Heej. Ledsen att jag låtit er bli hängande. Om någon undrar så har allt med mobilen löst sig. Hade tur i oturen som bara spräckte skärmen men det gjorde den helt obrukbar i ett dygn. Heh. Bröt ihop ändå. Ville bara ringa mamma / pappa och säga att jag strulat till det lite men att höra deras röster som skulle svara att sånt händer, du löser det.

Det var lättare sagt än gjort att dels navigera till en reparatör utan tillgång till gps i den här stan, dels att över huvud taget hitta någon som kunde tänka sig att laga den. Blev avfärdad av alla och ingen egentlig anledning. Som att jag var svensk, inte hade med mig mitt pass, inte kunde prata japanska, att det var en iPhone och inte någon android, att jag har studentvisum? Lyckades boka ett möte med apple store över telefon i Shibuya men tidigaste tiden de hade var om två dagar. TVÅ dagar. Och då skulle de bara kolla vad dom kunde göra. Det är en skam Tokyo. Skitsnack skrek jag inombords.

IMG_6774 copy.jpg
IMG_6776 copy.jpg

När mer än halva dagen gått gick jag tillbaka med tårar på kinderna (ja, jag drog det kortet. döm mig därefter) till den jag besökt först och frågade om det gick bra bara jag tog med mig en tolk fick jag ett ja. Plockade upp datorn och mutade Julia att sig till min sida av stan. Hon var mutbar. Vad skulle jag göra utan henne? Fortsätta leta och tjata i en evighet förmodligen. 

IMG_6766 copy.jpg

Men nu nog om min mobil. Det här bilderna är tagna från min balkong en morgon när jag vaknade vid fyra och inte kunde somna om, orolig över allt möjligt. Hur ödesmättat var inte detta moment? Om detta var en film eller en roman skulle den här scenen beskriva huvudrollsinnehavarens / min vändning efter fördjupningen av miljö, övriga karaktärer mm mm. Vilket stämmer ganska bra enligt den dramaturgiska kurvan har jag varit här en tredjedel. 

Idag öppnar Tokyo art book fair med en invigning vid tre och jag ska snart ta mig dit, möta upp några nya och några gamla och se om det är nåe o ha. 

Tänker att den här fjuttiga insidenten som trots sin storlek rubbade min värld litet beskriver hur rätt skör jag varit sen jag kom hit. Har av flera anledningar känt att det varit svårt att ta sig in i den här stan. Men sen i måndags har jag känt mig säkrare. Jag ba "this made me stronger". Haha. Ja. Vadårå.

Har i alla fall tänkt att det jag känt inte är så konstigt med tanke på omständigheterna, att det kanske till och med är en del av resan och att jag inte ska låta det ta ner mig. Kontenta: jag är inte lika orolig längre.

Hur mår du och vad tänker du på? Har du några planer inför helgen?

Kram till alla <3

Om att hantera resor och män

 

Okej så nu är jag alltså på Nordirland! Landade i Dublin men sen tog jag en buss, som var så sen att den som körde inte brydde sig om att ta betalt, till Newry. Där blev jag upplockad av min nya wwoof-värd. Har egentligen bilder kvar från England jag nog vill hinna visa er innan bäst före datum har passerat men det kan vi titta på en annan gång. Annars, påminn mig!

 
 
 

Att resa som jag gör med en organisation som wwoof har både bättre och sämre sidor, såklart. Den största vinsten är att en får någonstans att bo, något att äta vid varje måltid och till viss del utbildning i utbyte mot / medan att en hjälper till på ställets dagliga sysslor. Det är än så länge utan undantag vackra landskap och så sjukt lärorikt. Att komma hem till någon som tar emot en med öppna armar, är engagerad i allt vad den gör och besitter enorm kunskap är en unik upplevelse som jag skulle göra om alla gånger.

Baksidan är att det också innebär krävande moment som kan vara rent kroppsligt ansträngande men kanske mest om att möta andras och egna svagheter som kommer med att bo / leva / arbeta tätt ihop med någon annan människa antar jag. 

I torsdags hade jag min första dag. Det var på det hela en bra dag som innehöll mycket av det som är anledningen till varför jag är här och sett framemot. Vi konstaterade även ganska tidigt att vi nog är rätt olika som individer och mot kvällen hade en klump av oro inom mig börjat gro.

Den blev till gråt dagen därpå när jag arbetade själv med att plantera om träd. Jag tänkte på vad den här resan betyder, vad som är rimligt och hur vi kan reda ut det som skaver. Till lunch hade mina kinder torkat och jag tog mod till att ta upp vad jag ville säga på ett så konstruktivt sätt som möjligt medan vi åt. 

Ibland kan det vara bra att se konflikten som ett objekt. Tänk dig hur du konkret häver upp den på bordet, sen beskriver du hur den ser ut och berättar hur den känns. Då blir den i min mening mindre skrämmande och inte så anklagande. 

Vet att du redan vet allt detta och jag vill vara tydlig med att jag skriver det lika mycket till mig som dig. Läs det som en påminnelse om att vi ska att stå upp för oss och vara snälla mot varandra. Sånt är viktigt.

 

Großkarlbach

 
 

Hej finisar. Här är några få, utvalda bilder från helgen Lara och jag haft i hennes hembygd, Großkarlbach. Så fint att se var hon växte upp / också lite sjukt hur den typ basically bestod av några vingårdar, en och annan pampig herrgård som har tunga järngrindar och resten är pittoreska stenhus med rejäla fönsterluckor.

Så in i helvete idylliskt. Skulle kunna skriva en hel uppsats om hur vackert det var. Det var det verkligen men min introverta personlighet har på några dagrar blivit mättad på intryck att jag knappt kunde ta in det.

Lara är en av de enklaste personer jag mött, men att i princip alltid vara med varandra och aldrig vara helt själv gör väl vem som helst utmattad i allmänhet, och i synnerhet mig. Inget nytt under solen men aa.

Hade glömt hur lite det ska till för att jag bryta ihop och såklart brast det under en pågående middag med både vänner och familj. Typiskt. Det är inte hela världen att börja gråta, det är ju bara tårar, men en kunde ju tycka att jag vid den här åldern borde veta var min gräns går. Tydligen inte.

Tar det som en påminnelse. Ibland går det, ibland inte. Det går också.