Sydafrika

The African Café

Du kanske tänkte att det var slut med bilder från Afrika. Där har du fel! Kommer du ihåg när vi vandrade upp för Lions Head? Efteråt fumlade vi oss så gott vi kunde med våra ficklampor nedför berget. Försökte att inte halka på de fint grusiga klipporna och ibland bara fastna med blicken på staden som glittrade.

När vi kom ner till platån fick vi tag i en uber och åkte hit till The African Café där vi bokat bord för tre. The African Café tillsammans med Mama Africa tar nog förstaplatsen i Kapstadens främsta fällor för turister som vill få en smak av "äkta Afrika" men fan, kan inte anklaga någon.

Firade i alla fall det faktum att vi haft så fin dag och fått en helt otrolig kväll med en krämig mangodrink och en flaska rosé att dela på. Mm-mh-mh!

Efter den följde vi set-menyns koncept. Först kom en kvinna med en balja som hon placerade i våra knän medan hon hällde vamt och väldoftande vatten över våra händer från en kanna. Som en reningsritual inför middagen. Så fin grej. Minns att vi var var som helt förlorade av det. Kanske mest för att effekten var enorm efter vår vandring. Den som ville kunde få ansiksmåling medan vi åt. Det ville Jalta.

Jens var så jävla nöjd med att han fick äta med händerna. Har nog aldrig träffat en lyckligare kille än honom.

Låter hans uttryck tala för hur gott vi tyckte att detta var. Tolv av tio betyg!

 
 

Grand final: efterrätt och en kör på ett tiotal kvinnor och män som sjöng och slog på trummor fyllde vårt rum. Alltså. Ja. I vanliga fall brukar jag tycka att live-framträdsnden på resturang är lite... tråkigt? Fattar inte grejen. Det här var häftigt och mäktigt och vackert och vi gapade mest och var glada. 

Tack för den här dagen. Det var nog en av dom finaste på hela resan. 

Throwback

Idag rotar jag i arkivet och drar för gardinerna. Vill bara vara kvar i detta. Nu har det väl gått tre veckor sedan jag kom hem och det är lite roligt för sin egen del att notera hur en resa fortätter att utveckla sig, långt efter att en lämnat platsen medan huvudet värderar och processar intrycken.

Typiskt fin grej var när Caleb tyckte vi kunde ta bilen efter en halvdag och åka hit för att gå runt och inuti övergivna hus han kände till. 

Det här huset var totalt tomt förutom en kvarglömd kartong med kurlitteratur i sociologi. Plundrade kanske en bok med en fin formgiving. Främst för att kunna ta fram som minne. 

På vägen hem undrade Caleb om jag hade med någon bra svensk musik som vi kunde lyssna på i bilen och jag spelade Axel Boman genom knastriga högtalare.

Branden

I väntan på att jag har något nytt att berätta kan vi titta på hur det såg ut när det brann på Maanskyn en Rose. Varje kväll i vecka stod vi såhär och inspekterade. Noterade åt vilket håll och med vilken styrka vinden rörde sig. Såndana små men viktiga detaljer.

Tror det berodde på att bergen var så höga och vindarna var så turbulenta där uppe som var orsaken till att brandcentralen inte ville skicka ut någon helikopter om det inte vore absolut nödläge utan istället vänta ut elden tills den krupit längre ner och närmare, att de till slut kunde bekämpa lågorna underifrån.

Det lät väl som ett rimligt resonemang men innebar samtidigt att vi var tvungna att hela tiden ha uppsyn. Samt leva i den hettan. Kan typ inte beskriva den känslan men kombinationen av sydafrikans inlandsklimat i sensommaren, kvalmigt åskväder och dessutom den värmen som utstrålas av ett halvt nerbrunnet berg var nästan ohanterlig. Ville ömsa skinn. Kunde jag skulle jag krupit ur min kropp. 

Kvällen innan låg jag matt på verandan, blickade på månen som var full. Minns att jag tänkte att jag vet ju om att vädret kan bli särskilt oroligt då och jag sprang till Calebs hus, det enda stället med något sånär wi-fi, och skickade ett meddelande i skämtsam ton om att jag kanske inte kommer klara mig. Den natten sov jag med dörrarna på vid gavel. Ville kunna känna lukten av röken.

Så hände det. Klockan tio i tre på morgonen knackade Diana hårt på våra glasdörrar och ropade att vi var tvungna att packa våra väskor. Då var det precis som att stå tätt inpå en öppen lucka till en varmluftsugn. Och trots att jag varit mentalt beredd i över en vecka var det svårt att greppa. I någon sömndrucken panik tog upp kameran och knäppte någon bild när jag nog egentligen borde gjort något vettigare, men det var som att jag när jag tittande på displayen som jag såg att elden brann längre bort än vad det kändes som och det skänkte ett lugn inom mig. 

Sen löpte den tidiga morgon i en udda tidsrytm. Varvade apatiska stunder på rygg med att vara här och nu. Hjälptes åt att lugna varandras oro och skydda husen med att bland annat avinstallera gasbehållare. Sånt. Vid sextiden kom brandmän från både den lokala bandstationen och Kapstaden och kunde börja släckningsarbetet. Tackolov. Och som ni redan vet blev det inte värre och till sist släcktes allt med ett skyfall senare på eftermiddagen. Det vad det bästa regn jag känt.

Så var det. Så blev det. Tjenaaa.

Gå vilse

Bryter tystnaden med ett boktips. Kom hem i fredags varpå jag med en gång åkte till min mamma, tvättade en omgång tvätt men sen protesterade jag på att sova första natten i min egna lägenhet trots att den var i princip tom. Nu har det gått några dagar och jag har sakta börjat landa i att vara tillbaka. Måste erkänna att det inte är helt bekvämt ännu men intalar mig att det är normalt när en varit borta i nio månader. 

En klen tröst kanske, men det har varit lite tryggt att hålla i Rebecca Solnints bok Gå vilse. En fälthandbok i handen under den här helgen som jag började med när jag låg på Camps Bay och pressade i onsdags. Hon verkar kunna göra berättelser av de mest banala betraktelser. Och så lyckas hon vända ens tvivel till stor konst och en känsla av att det finns en betydelsefull mening med den.

15/2

Hatar att vara på helkroppsbilder. Hur gör en med armarna och benen? Vart lägger jag blicken? Borde väl veta bättre men tycker det är lika jobbigt varje gång. Imorse pressade mig dock lagom motvilligt mot den här väggen vars nyans gick ton in ton med min nya byxdress. Den väger upp för kjolen jag köpte men glömde i en Uber om ni minns. Tänkte bo i den när det blir möjligt hemma. 

Nu ligger den nerknycklad i min väska pga imorgon lämnar jag Kapstaden och åker tillbaka hem. Är lite kluven till det där. En halva av mig skulle kunna sakta börja bygga upp ett liv här typ med en gång. Trivts så himla bra sedan dag ett. Andra halvan kan inte vänta ett dygn längre på att ta upp livet som jag lämnade - i maj ( ! ). Min lägenhet på Kyrkbytorget. Att ha mina närmsta nära. Allt det. 

Känns pirrigt och nervöst. Vill ju inget hellre än att skapa rutiner, ha en trygg bas. Samtidigt som jag är livrädd att tappa det sköra men mycket stabilare självförtroendet jag byggt och att falla tillbaka in i destruktiva tankemönster igen.