Självkänsla

2017

Hallå, hej! Sist vi hördes hade jag vaccinerat mig för hepatit A och B och var lite orolig över hur osäker min situation såg ut. Men sen tog jag beslutet att ta blogg-semester och rustade upp den här sidan lite så nu kännas allt typ hundra gånger roligare. 

Och med anledning av på sätt och vis en ny hemsida, nytt år i bästa fall någon enstaka ny följare, tänker jag att jag ger dig en ny intro av mig:

Jag är Frida och jag har löjligt dåligt självförtroende. Till saken hör att det var lite så den här bloggen blev till. Ett sätt att ha möjlighet till gå tillbaka och se att jag då och då åstadkommer något (hehe det är sant. Också pga att den jag trodde var mitt livs största kärlek gjorde slut och jag behövde jag något att sätta händerna i så att jag inte skulle gå itu och ni kunde läsa om hur jag svarvade grejer i min pappas verkstad när jag inte grät). Hur som helst. Jag läser vanligtvis på kandidatprogrammet i fotografi på Akademin Valand men tog i våras ett uppehåll för att helt och hållet ägna mig åt självuppfyllande sysslor i syfte att *boosta* detta sanslösa komplex jag lider av.

Nu tänker jag mest på huruvida stor roll fotografi respektive mitt latenta intresse för trädgårdsskötsel ska ha i mitt liv. Dagdrömmer om ett delvis självförsörjande liv på landsbygden samtidigt som jag längtar till att leva livet i min lilla lägenhet jag har på Hisingen men är uthyrd ett tag till. 

I övrigt har jag som mål med det här året att tänja på mina gränser. Ta ett steg till utanför min komfortabla zon. Så långt tills det kittlar i magen utan att kniper åt. Tycker det ett bra mått på steglängd.

I övermorgon åker jag Kapstaden för att wwoofa på två ytterligare ställen på sammanlagt nästan sex veckor. Är lika delar exalterad som lagom hispig. Mina ambitioner är att så många bilder jag bara orkar i hettan och jag skulle tycka att det vore så fint om du ville följa med på ett hörn. Det var väl mest det. 

Skriver snart igen, puss

Självkänsla vs. Självförtroende

 

Jag har en sak som jag inte helt kan släppa och som jag skulle vilja att vi tar upp tillsammans. Det handlar om hur vi ser och uppfattar oss själva. Tänker att det kan vara en trigger till destruktiva tankar så vet du med dig att du är skör, hoppa över detta.

 
 

Sen jag kom hit har jag lyssnat till oändligt många timmar podd. Många av dom har varit olika typer av intervjuer eller av självreflekterande sort. Och jag har lagt märke till är att merparten uppger att de har väldigt mycket mindre självkänsla i förhållande till deras självförtroende. 

Ju mer jag tänkt på det desto tydligare har det blivit för mig att jag känner tvärtom. I min meningen gör inte jag någonting som någon annan kan göra bättre. Uttryckt lite krasst: jag är en medioker medelmåtta. Men - jag trivs med mig själv och tycker att jag är helt okej trots allt om det makes sense.

Jag har också märkt att låg självkänsla i mångas fall verkar ha varit en enorm drivkraft. Som kör på för att kompensera känslan av att inte vara tillfreds med vilka de är. De kämpar och på kuppen gör karriär på det. ( Eller det är väl en sanning med modifikation. De som syns / hörs i media har gjort det. Karriär alltså. ) Missuppfatta mig när jag säger att jag kan sakna den sortens motivation. Vad jag menar är att jag önskar att jag hade mod nog att tro på min egna förmåga. 

Det här kan förstås hänga ihop med att jag är en av fölket och inte utsatts för samma kritiska granskning eller fått främst prestationsbaserade komplimanger som jag kanske skulle fått uppleva ifall jag vore en känd personlighet. Men du fattar.

Vad känner du och hur ser du på dig själv?