Resor

Saker människor sa till mig innan jag åkte till Japan

Vet inte hur stort underhållningsvärde det här har för er som står utanför och det är mögligt att det är lite tidigt att kunna säga säkert men för egen del tycker jag att jag har haft stor behållning av att bemöta mina egna och andras tankar om hur Japan skulle vara. Som ledmotiv kan ni kolla på klippet och lyssna på Carola när hon sjunger hitten Tokyo.

Hej här kommer bloggens hittills mest fördomsfullaste inlägg någonsin!

 

"I Japan säljs det bara damkläder i storlek 36. Allt annat är liksom specialstorlekar" Stämmer inte. Det är s-xl som hemma. Dock är också skorna s-xl. Det är bara konstigt.

"Trafiken är vild" och "Det är svårt att orientera sig" Stämmer inte heller. Går ju inte likna Tokyo med Gbg heller men även om en gör det så är det inte så illa. Att det är vänstertrafik och en extra fil tycker jag en vänjer sig snabbt vid. Sen är lite som som om de höga husen blir som enorma ljuddämpare. Bruset och bullret är inte alls så påtagligt om en tar sig någon gata innanför de största. Det är också där en hittar de absolut bästa och mysigaste ställena tycker jag. Regel: undvik huvudgator och upptäck bakgator.

Det svåra är inte att ta sig fram, det svåra tycker jag börjar när en är framme. Klen tröst kanske. 

"Du kommer vara jetlagad i en vecka" Stämmer inte! Somnade visserligen sittades på en bänk i en lekpark och sov bort två timmar (!) dag 1 och vaknade av en gammal tant som tydligen hållt ett vaknade öga över mig, undrade hur det var med mig och bad mig sitta kvar medan hon hämtade tre sorters energidryck. <3 Drack en och en halv. Somnade sen tidigt på kvällen och vaknade som om det vore vilken vanlig dag som helst hemma. Vad det var i dom energidrycken kan en undra.

Nu går jag upp mellan 6.30 och 7 varje morgon utan problem och tar en promenad. Det är det enda tiden jag står ut med att vara utomhus men knappt ens då. Det är så Himla varmt här. Och kvavt. Är uppriktigt ledsen att jag inte får vara med om svensk höst i år heller. Det är då jag trivs som allra bäst. Åå. Hoppas ni har det bra de är hemma. <3

"Alla är mycket kortare och du kommer känna dig som en jätte" Stämmer inte. Jag är 168 cm lång och jag upplever mig inte som en skyskrapa bland hyddor i mängden. Tycker typ inte att det är så stor skillnad? Lite kanske. Inte så mycket på längden men många är liksom tunnare? Jag vet inte. 

"Det är omöjligt att undvika kött/fisk i maten" Okej detta är klurigt. Speciellt om en inte kan språket vilket jag inte kan. De allra flesta har bilder i menyerna och det gör det hela något lättare. Men inte ens på japanska verkar de helt greppa vegan-konceptet? Generellt tycker jag dock det är enklare med små och lite udda ställen än på mer uppstyrda restauranger. Vad jag inte räknat med att de känns som om de tar illa upp när jag frågar om det är möjligt att modifiera en rätt. Tycker inte om att kränka Japanerna som är så gulliga mot mig. ):

"Människor kommer vilja ta kort på dig som blond heela tiden" Stämma inte. Eller det kanske sker bakom min rygg. Det vet jag inte, Men det har hänt en gång på en vecka och då råkade jag av misstag gå mitt ni i ett pågående portätt. Ops. Däremot kan jag ana att det snicksnackas en del. Blickar och några ord sådär. Det gör mig lika delar oerhört vetgirig som smått irriterad. 

Kommer väl får äta upp detta senare men aa det är mina iakttagelser. Vad människor inte sa till mig men som är en påtaglig skillnad är att det liksom finns en oskriven regel, västerlänningar mellan. Det uppstår situationer på övergångstälten, i parken eller i varuhuset då jag möter någon som till det yttre liknar mig. Och nu spekulerar jag bara. Men jag har en känsla av att den jag möter tänker att vi har mer gemensamt eller alla andra vi möter. Enbart grundat på våra utseenden. Hänger du med? Det har jag aldrig varit med om tidigare. Vad gör jag? Hur ska jag bete mig?

Hemma

IMG_6043 (1) copy.jpg

Min söndag hamnade aldrig på bild. Antar att kameran låg nedpackad eller nåt. Var vid den här punken något otroligt trött på att dra/putta min tunga resväska vart jag än skulle i värmen och att allt vällde ut varje gång jag behövde en grej.

Som att ha en gnällig sumobrottarsnorunge i trotsåldern med sig he-ela tiden. Ville vråla, lägga mig på marken och lipa några gånger när hjulen ännu en gång hakade upp sig i de där j*vla stenplattorna med skåror och/eller pluppar på vid varje övergångsställe som ska underlätta för synskadade och som ibland kantar hela trottoarer heh. Har ingeting till övers när det kommer till dom. Sry.

Sista natten hade jag inte heller hittat någon som jag tycke vore vettig nog på CouchSurfers hemsida som kunde erbjuda mig en plats att sova på, plus att jag var fysiskt och psykiskt utmatad att det nog inte hade gått ändå. Så då gjorde jag det enda rimliga och bokade in mig på ett hostel som låg nära och bra till mitt egna boende. Ganska billigt också. Men det bästa med det hostlet var att det är kvinnoseparatistiskt. Centurion Ladies Hostel Uenopark. Mmm. Ger detta tio av tio i betyg. 

Hostel är egentligen nog inte min grej. Tycker den typen som har hostel som sin grej är i regel jobbiga. Men det kanske aldrig varit själva stället eller konceptet jag tyckt illa om, utan männen. Det här var oavsett något annat än vad jag varit van vid. Lite som att komma hem.

IMG_6114 copy.jpg

Så låg här och kollade på Tro hopp och kärlek. <3 Bara den grejen att det inte hade knarrande våningsängar som det brukar vara, utan att var och en hade sitt lilla egna kryp in. <3 Sov så gott här.

IMG_6117 copy.jpg
IMG_6125 copy.jpg
IMG_6134.jpg
IMG_6139 copy.jpg
IMG_6132 copy.jpg

Sen hände detta. Jag blev med ett helt rum. Med ett kylskåp, bord och stol, en bred säng, klädstång och balkong. Ser kanske inte så mycket ut men det känns väldigt skönt att sakta kunna börja bygga mitt egna bas. Resan börjar här.

Tokyo dag ett

IMG_5804 copy.jpg
 
IMG_5801 copy.jpg
 
 
IMG_5798 copy.jpg
IMG_5816 copy.jpg
IMG_5817 copy.jpg

Jag är i Japan! Landade i onsdags på Narita Airport någon timme öster om Tokyo. Åkte raka vägen, vilket ska tilläggas innebar x antal byten, till hit. Unoki. En liten station i sydvästra delen av stan.

Strosade lite i kvarteret. Så gott jag kunde med ett totalt 30 kg bagage att släpa på. Åt en mycket, mycket god nudelsoppa med små aubergine, salladslök och riven rättika på ett ställe alldeles vid stationen. Öppet meddelande till min pappa: hittade även exakt såna batterier som var urladdade i din analoga Nikon på ytterligare ett ställe som jag inte ens behövde leta upp, det bara råkade vara på samma plats där jag var. Billiga också.

Mötte sen trött, blöt av svett och allmänt sliten (läs: ett illaluktande vrak) upp Sayori. Detta hände tack vare att Sayori var på ett bröllop i Sverige för inte så länge sedan där hon träffade min tremänning Sarah som i sin tur nämnde att jag skulle hit varpå hon undrar om jag behövde någonting så ställde hon gärna upp på att hjälpa mig. Hur gullig? Då jag blir med permanent boende förens tisdag bodde jag hos henne mina två första nätter. Så otroligt snäll tjej.

Hur som helst.

Tycker på riktigt att det är så Himla kul att börja blogga igen. Kommer i några dagar till ha ytterst begränsad tillgång till internet så pls ha tålamod med mig. Men snart, snart ska det nog bli ändring på det. Om du undrar du något, verkligen vad om helst, eller bara har nåt tips på något skulle jag bli så glad om du ville kommentera. Det skulle göra det hela ännu lite roligare. 

Puss!

Om att wwoofa

Då tar vi det här med att wwoofa. Vill först lägga in en brasklapp om att jag tar det här utifrån mina erfarenheter och min uppfattning, men aa det kanske är underförstått. I mitt fall har jag utgått från vad jag vill lära mig. Det har framförallt varit att jag velat lära mig hur småskaliga jordbruk fungerar och hur en kan försörja sig på det, de flesta har ju någon form av bisyssla vid sidan om som kan vara mer eller mindre relaterad till gårdens övriga sysslor. 

Detta finns förstås över hela världen så fråga två som jag ställt mig har varit var jag skulle kunna tänka mig av att vara. Vilken typ av miljö, klimat mm påverkar vilka kunskaper jag kommer att komma hem med. Men även vilket språk som talas och kulturen i övrigt, som kanske mest har en social effekt, kan vara bra att ha med i beräkningen. För mig har det därför varit helt otänkbart att åka till tex Brasilien eftersom jag inte kan eller har någon ambition att lära mig portugisiska men för någon annan kan det vara halva resan att uppleva något helt annat eller vara en möjlighet att damma av sina färdigheter från skolåren. Att volontära i engelskspråkiga länder kan underlätta om en ska göra det för första gången. 

Sen kan jag inte nog understryka hur viktigt det är att välja sin värd med omsorg. Gör en liten kravlista på vad du vill få ut och ha den i bakhuvudet eller på papper. Det gör det lättare att formulera din presentation, motivera din vistelse och kontakta med så god marginal som möjligt. Fråga om det går bra att höra av sig på telefon eller videosamtal om du tvekar över det minsta och det inte känns hundra. Det brukar ge en bättre överblick än tex enbart mail. Får du fler ja än du egentligen är i behov av kan du alltid tacka för erbjudandet och fråga om det går bra hålla det öppet om någon plan av någon anledning skulle förändras. 

Tänk även på om det kommer vara fler volontärer på plats eller om det bara är du. Vilket typ av boende som finns och vilken slags mat som kan erbjudas. Hur ser kommunikationerna ut och kan du ta dig dit och från på egen hand eller är du beroende av att bli hämtad. Tillgången till vanligt telefonnät och internet mm. 

Min rekommendation är att stanna på samma ställe i minst tre veckor. Det tycker jag har varit tillräckligt för att alls lära sig något och få någon form av rutin på det, hinna bli bekant med värden och området du befinner dig i. 

Allt detta har handlat om förberedelserna och om en ska hårddra det, är det det du ska ägna mest tid på för att minimera att du hamnar fel. Med äkta nyfikenhet och förnuft kommer det i bästa fall bli kanske den finsate resa du kan åka på. Har skrivit om för- och nackdelarna förut och även om det bitvis kan kännas tungt att anamma en främmande miljö, med vad allt det innebär, är trots det värt det och något jag skulle göra om alla gånger.  

Kan inte komma på något mer? Har jag missat något? Hör av dig!

Gbg - Cape T

Okej jag vet verkligen inte vart jag ska börja men tidigt i måndags morse satte jag mig på planet och i tisdags landande jag, via tre mellanlandningar Tyskland, Dubai och Johannesburg. Puh! Men hallå. Allt är helt galet vackert. Landskapet golvar mig om och om och om igen.  

Ger er lite obligatorisk resedokumentation because I am a blogger :))). 

Sen landade jag hur som helst i Kapstaden och blev upplockad av Uschi (kortversionen av Ursula). Hon kom tidigare än mig men vi ska båda volontärarbeta på Broscheandal i tre veckor och delar rum i vårt boende. Älskarrr att hon har tillgång till bil. Ska kräma ut så mycket jag bara kan haha. Betalar såklart halva bensinkostnaden. Vill ju inte vara den personen heller.

Här bor jag! Det tar 10 min med bil till Broschendal och kanske en halvtimme att gå. Något som är nytt är att typ allt är inhägnat. Ska en hem måste en passera två till tre grindar som öppnas av en skeptisk vakt som undrar vem du är eller att du är registrerad på en speciell nummer-lista som du ringer till. 

Huset vi bor i kallas studenthuset och delas på ett ett tiotal personer. Alla jobbar (som kockar eller med trädgårdsrelaterade yrken), har sin praktik eller volontärar på anläggningen. Det blir blandning av locals och såna kommer hit, är nyfikna på ekologisk odling och matlagning. Tycker det är bra koncept och tillång till otroligt kunniga personer (hehe typiskt mig att se det praktiska i allt) även om delade utrymmer också kommer med en hel det kompromissande. 

Har så mycket jag vill visa er men bear with me. Internet är begränsat till några få offentliga byggnader i parken. Såg att jag fått frågor om att wwoofa i allmänhet och ska göra mitt bästa att pleasa så snart jag kan. Puss!