Feminism

Ways of Seeing

 

Är väl sist på bollen men fick ett tips som var så bra att jag tänkte att jag kunde bjussa på! Ways of seeing är en liten serie på fyra delar från 1972 ( ! ) som jag just nu tar mig igenom enligt modellen ett avsnitt / kväll. Poppar popcorn i kastrullen och tänder ljus. Det är en överlevnadsstrategi såhär års.

 
 

Varje avsnitt lyfter en ämne som sen problematiseras i ett historsiskt och ett samtida perspektiv. Till exempel, i avsnitt två som handlar om manlig blick tar de upp hur den har skildrats i klassiskt måleri kontra modern media och i slutet av programmet har några kvinnor en diskussion där de tar upp deras upplevelser av filmen och från självupplevda erfarenheter och reflektioner.

 
 
 
 

John Berger som leder programmet är sådär jättegullig, har mycket ögonbryn som oavbrutet rycker lite när han pratar sin brittiska engelska med inlevelse och är precis så där pedagogisk som en önskade att alla lärare var genom hela ens skolgång.

 
 

Tycker så bra om formatet på en här lilla serien. Programmen är en halvtimme långa och tröskeln är låg men utan för den sakens skull tumma på kvalitén. Så kännes den så mycket mer aktuell än många andra produktioner som görs nu för den lägger så stor vikt vid att visa på att det alltid finns fler än ett sätt att se på eller göra läsningar av något. 70-talet, tack för påminnelsen! Se serien HÄR! Nu!

 

Lotta x Bang

 

Begriper knappt hur en människa kan klämma ur sig så mycket bra. Vill tro att det har något med uppsättningen av gener att göra, men jag tvivlar på det. Kanske är det kosten. Har hört att sånt kan ha effekt på allt tänkbart. 

Vill i alla fall att du ska läsa det här som Lotta skrivit för Bang under Tema Café. Det var länge sedan jag länka till något nu men detta var mitt i prick. Plus glad, stolt och lite mallig över att vara yngsta kusin till detta geni.

Psst. Bild stulen av Maria Wretblad.

 

MENS

 

Lite kuriosa: Jag fick min första mens på en Halloweenfest när jag var tolv år gammal. Jag hade nyss börjat i sjätte klass och var jättenojig för att jag inte skulle kunna skilja på vilket blod som var mitt och vilket som var fake och 'läskig' rekvisita. Ändå bra dag att blöda igenom på om det skulle skett. Det är en bra historia men vill egentligen prata om något helt annat.

I somras flyttade jag hem och tillbaka till min mamma i Göteborg från att ha bott i Skåne i två år. Det här + att befinna sig i en relation där den ena vill hålla fast vid vad som varit och den andra vill lämna, blev på något sätt för mycket för mig och min kropp svarade med utebliven mens. Jaha, vad skönt kanske du tänker, att slippa mens under en hel sommar och sen fortsatt lite drygt varannan månad under hösten och vintern. Men det var inte så det kändes.

Och jag har försökt sätta ord på vad som pågick i mig då men kan inte formulera mig bättre än att jag kände mig lite halv och liksom fel. Jag var ledsen inifrån och ut och min kropp fick kortslutning. Det rubbade min menscykel som varit en del av min vardag i tio år. TIO ÅR! Alltså. Var så peppad på att fira jubileum men så blev det som det blev.  

Nu mår jag bättre och på det hela uteblev drygt fyra menstruationer. Lite svårt att säga exakt och det kanske kan låta lite lite men för mig, där och då, var det liksom udden av mycket annat som inte heller stämde. 

Skriver detta för jag vill dela med mig av mina tankar och erfarenheter. Har du förlorat din mens någon gång är du inte ensam och om du någon gång skulle förlora den: ge dig tid. Gråt i kudden, lyssna till dina behov och ta hand om dig okej. 

Är hur som helst himla glad för att den nu är tillbaka med någorlunda regelbundna mellanrum samt att jag nu får användning för min menskopp jag fick av min syster i lite försenad julklapp. THAT IS GENIUS. Klick!

 
 
 
 

Såg förresten föreställningen MENS på deras genrep tillsammans med Sofia som Hagateatern hade satt upp. Ser nu att den redan slutat gå men den var ju hur precis bra som helst. Skrattkrampade mig igenom hela föreställningen pga igenkänning och var på pricken träffsäker gällande ca allt. Och lite blandade känslor av gråt och skratt efteråt för att den gick precis nu, när jag kanske behövde det som allra mest. Fint. 

 

Violette

011915_5361-2.jpg
 

Igår frågade min mamma om jag ville göra henne sällskap och bjuda mig på bio. Är inte särskilt svår att övertala när hon kommer med den typen av erbjudanden så jag sa ja. Vi såg Violette på Aftonstjärnan och bara stället är ju sevärt. Det är en liten och intim scen där det både går att se teater och film med knarrande brädgolv under fötterna och målat trätak ovanför huvudet. Innan föreställningen kan en få en dricka för en tia och en ostsmörgås för två. Det gjorde vi. Tips, tips!

Filmen då? Violette är drygt 35, bor på franska landsbygden i ett litet rum som hon hyr och försörjer sig genom att sälja sällsynta råvaror under efterkrigstiden på den svarta marknaden. När hon blir lämnad av sin man börjar hon skriva och åker till Paris för att söka lyckan i stan. En kväll när hon säljer sina varor hemma hos en förmögen familj kommer hon över en bok av Simone de Beauvoir som hon låter sig behålla och glida ner i sin väska. Violette söker upp henne och ber Simone läsa hennes första utkast. En jättefin film om en komplicerad mor och dotter-relation, kärlek och vänskap mellan två kvinnor. Mer än så säger jag inte. 

Min första tanke är att det är så befriande att se kvinnlig sexualitet och frigörelse gestaltas av kvinnor mitt i livet. Mänskliga roller långt ifrån Hollywoods jätte-produktioner med stereotypa karaktärer. Min andra tanke är att det är trist att den kvinnliga frigörelsen gör sig så mycket mer tillgänglig för överklassen + att det är helt sjukt när en tänker på att min mammas generation var den första att göra laglig abort. 

Blev helt orimligt sugen på att läsa Det andra könet samt Not that kind of girl som jag för övrigt fick av min kusin Lotta i julklapp och som nu står och väntar på min uppmärksamhet i hyllan. Men det får dröja ett tag till.