Färöarna

7-16

Men hallå, jag har inte uppdaterat er på två veckor? Förlåt mig men fattar verkligen inte hur tiden kan gå så här fort.

För två veckor sedan började jobba heltid på Svenska Kyrkans parkförvatling. Börjar vid sju, halv åtta och är kvar till fyra, ibland halv fem. Det är möjligt att flexa ifall en vill kunna ta ledigt eller gå tidigare någon dag. All tid efter det har jag vigt till att träffa någon eller träna, laga mat och läsa böcker. Förbereda inför helgerna som har blivit heliga. Det kanske låter lite tråkigt men där jag befinner mig nu omfamnar jag enformigheten. Den håller mig lugn när mycket annat är flytande.

Vet inte om jag nämnt det men Bea som med jämna mellanrum dyker upp i mina flöden är numera även min kollega. Hur fint?! Hon har dock tagit ett tillfälligt upphåll från och med i nu medan hon tentar av en kurs, men kommer tillbaka i början av juni igen. Vilket betyder att arbetet hittills har varit lite mer som att hänga med ens bästis än något annat. Finner inget att klaga på i det.

Har inte hunnit ta några bättre bilder på Lundby ännu men hittade de här bilderna från förra året när jag fick arbete via Nordjobb på Färöarna. Här har du, jag ger dig Kirkgard undir Heygnum Mikla!

Fyra av fem dagar i veckan arbetade vi med att hålla trädgården fin men på fredagarna brukade vi få i uppgift att städa i kapellet, kontoret och i fikarummet. 

 

Ska försöka uppdatera oftare i framtiden men det här får bli att för nu! Nu ska jag ta det lugnt och efter det ska jag fortsätta med det.

5/9

 

Fortsätter med flygningen lite till. Vi lyfte några minuter efter nio på kvällen från Vágar igår och när vi fick höjd var det precis så en kunde se solen gå ner ovan molnen. Knäppt fint. Älskar när en är med om något häftigt och en tänker det är en film! Heh. För trots att det är en naturupplevelse är fiktionen ens enda referens. 

En annan känsla att likna vid när huvudvärken lättar eller att någon lyft av locket på den burk en levt i det senaste månaderna var det att landa hemma. Från att ha befunnit sig i en mer eller mindre oavbruten fysisk och verbal dimma sedan i maj till att kunna se, höra och förstå allt. Den lättnaden. Det får bli allt för nu. 

 

Tre månader / tre frågor

 
 
 

Idag är idag! För hundrafem dagar sedan flög jag hit och nu är det dags för mig att flyga tillbaka. Mina väskor är fyllda och jag väntar på att timmarna ska gå. Tänkte ta den tiden till att fråga mig följande:

Kom jag närmare Färöarna? Ja, men framförallt kom jag närmare mig själv och två nya människor. 

Lärde jag mig något? Ja, hur en finkammar en grusgång från sånt som inte är grus, att festen börjar tidigast någon timme efter midnatt och att tidtabellerna här är mest tillför syns skull.

Blev jag någon annan i huvudet där jag bor? Ja, nu vet jag att det inte är så farligt att inte veta på förhand. 

 

Mind the gap

 

Vet inte om det har framgått så i detta inlägg vill jag förtydliga hur blessed jag känner mig inför att jag flyttade hit till Färöarna. Om en ens kan tala om en flytt som bara omfattar tre månader men aa.

Jag har i nu två, nästan tre veckor tillbringat majoriteten av min tid på egen hand ( bortsett från frukost, fika och lunch på jobbet och några eftermiddagar med Jarek ) och det är även under den här perioden som mycket börjat falla på plats. Innan jag flög befann jag mig i någon form av oavbrutet upplösningstillstånd pga anledningar. Lite för mycket av allt gjorde att jag i perioder fick svårt att andas ordentligt och det var bland annat därför som jag gick till en fysioterapeut i våras om du minns.

Hon var jättefin och bra och gav mig flera verktyg för att få ner andningen där den hör hemma. Det hjälpte verkligen när det var som värst men som du nog vet kan det vara svårt att se och förstå vad det är som fattas eller behövs förändras när perspektivet är att en befinner sig mitt inuti det.

Nu är jag här och då och då kommer allt det där tillbaka men ofta fylls jag av tacksamhet. Över att det på det hela är helt otroligt att jag fått tillåtelse att tillfälligt "försvinna". Vill inte på något sätt förespråka metoden att fly i dess bemärkelse att en tar avstånd från allt vad som känns fel, för det tror jag inte funkar i längden. Men jag tror på kraften som kommer av att få möjlighet att på håll finna kärnan och sen ta det där ifrån.

Idag är det första september och om fyra dagar är jag hemma. Jag ser så mycket fram emot den här hösten.