Om att fylla ut tid

 

I samma veva som det tog slut mellan mig och A tappade jag lusten för i stort sett alla möjliga mänskliga relationer en kan ha. Istället tog jag upp kontakten med Symaskinen och Svarven som står på pappas firma (ska visa senare!). Det är något otroligt terapeutiskt att lära känna ett verktyg när en vill hitta på något men allra helst vill slippa interagera. 

Var ju i Berlin för inte så länge sedan och gick på en himla massa på utställningar med tillhörande små butiker och alltid när jag är i museishopar får jag 1000 nya idéer på saker jag vill göra. Brukar ta några minnesbilder i halvbra kvalité med mobilkameran och på resan hem gick jag igenom dem varav en som jag skickade iväg till pappa för ett utlåtande. Fick detta till svar samma kväll:

 
 

Alltså <3 Min pappa är utbildad industri-designer på HDK. Detta innebär att han kan och vet hur man gör exakt allt. Spelar ingen roll vad det handlar om. Och så var det liksom igång. Helgen därpå spenderade vi i verkstan. Älskar verkligen de där gråa dagarna när en går upp, tar på sig oömma kläder, sätter upp håret i en slarvig knut, möter upp pappa där han hämtar mig och sen placerar mig bredvid en främmande maskin och bah, nu gör vi det här. 

Sen är vi där i några timmar. Pappa står stadigt en halv meter snett bakom mig och nickar och pekar och säger åt mig att hålla mig samman när jag tappar allt och gråter för ingenting. Sen dricker vi saft och äter smörgås. Lagom dags-prestation när alternativet hade varit att ligga kvar i sängen och göra precis ingenting