Großkarlbach

 
 

Hej finisar. Här är några få, utvalda bilder från helgen Lara och jag haft i hennes hembygd, Großkarlbach. Så fint att se var hon växte upp / också lite sjukt hur den typ basically bestod av några vingårdar, en och annan pampig herrgård som har tunga järngrindar och resten är pittoreska stenhus med rejäla fönsterluckor.

Så in i helvete idylliskt. Skulle kunna skriva en hel uppsats om hur vackert det var. Det var det verkligen men min introverta personlighet har på några dagrar blivit mättad på intryck att jag knappt kunde ta in det.

Lara är en av de enklaste personer jag mött, men att i princip alltid vara med varandra och aldrig vara helt själv gör väl vem som helst utmattad i allmänhet, och i synnerhet mig. Inget nytt under solen men aa.

Hade glömt hur lite det ska till för att jag bryta ihop och såklart brast det under en pågående middag med både vänner och familj. Typiskt. Det är inte hela världen att börja gråta, det är ju bara tårar, men en kunde ju tycka att jag vid den här åldern borde veta var min gräns går. Tydligen inte.

Tar det som en påminnelse. Ibland går det, ibland inte. Det går också.