En ny day

Heej. Ledsen att jag låtit er bli hängande. Om någon undrar så har allt med mobilen löst sig. Hade tur i oturen som bara spräckte skärmen men det gjorde den helt obrukbar i ett dygn. Heh. Bröt ihop ändå. Ville bara ringa mamma / pappa och säga att jag strulat till det lite men att höra deras röster som skulle svara att sånt händer, du löser det.

Det var lättare sagt än gjort att dels navigera till en reparatör utan tillgång till gps i den här stan, dels att över huvud taget hitta någon som kunde tänka sig att laga den. Blev avfärdad av alla och ingen egentlig anledning. Som att jag var svensk, inte hade med mig mitt pass, inte kunde prata japanska, att det var en iPhone och inte någon android, att jag har studentvisum? Lyckades boka ett möte med apple store över telefon i Shibuya men tidigaste tiden de hade var om två dagar. TVÅ dagar. Och då skulle de bara kolla vad dom kunde göra. Det är en skam Tokyo. Skitsnack skrek jag inombords.

IMG_6774 copy.jpg
IMG_6776 copy.jpg

När mer än halva dagen gått gick jag tillbaka med tårar på kinderna (ja, jag drog det kortet. döm mig därefter) till den jag besökt först och frågade om det gick bra bara jag tog med mig en tolk fick jag ett ja. Plockade upp datorn och mutade Julia att sig till min sida av stan. Hon var mutbar. Vad skulle jag göra utan henne? Fortsätta leta och tjata i en evighet förmodligen. 

IMG_6766 copy.jpg

Men nu nog om min mobil. Det här bilderna är tagna från min balkong en morgon när jag vaknade vid fyra och inte kunde somna om, orolig över allt möjligt. Hur ödesmättat var inte detta moment? Om detta var en film eller en roman skulle den här scenen beskriva huvudrollsinnehavarens / min vändning efter fördjupningen av miljö, övriga karaktärer mm mm. Vilket stämmer ganska bra enligt den dramaturgiska kurvan har jag varit här en tredjedel. 

Idag öppnar Tokyo art book fair med en invigning vid tre och jag ska snart ta mig dit, möta upp några nya och några gamla och se om det är nåe o ha. 

Tänker att den här fjuttiga insidenten som trots sin storlek rubbade min värld litet beskriver hur rätt skör jag varit sen jag kom hit. Har av flera anledningar känt att det varit svårt att ta sig in i den här stan. Men sen i måndags har jag känt mig säkrare. Jag ba "this made me stronger". Haha. Ja. Vadårå.

Har i alla fall tänkt att det jag känt inte är så konstigt med tanke på omständigheterna, att det kanske till och med är en del av resan och att jag inte ska låta det ta ner mig. Kontenta: jag är inte lika orolig längre.

Hur mår du och vad tänker du på? Har du några planer inför helgen?

Kram till alla <3