En kommentar

Fick en bloggkommentar om hur jag vågar wwoofa, vilket jag tycker är en fullt befogad fråga. Korta svaret på den är att en bit in i varje resa kommer lugnet.

Det kanske inte verkar så från ett utifrånperspektiv men alla som känner mig kan intyga om att det bor en fegis inom mig som vidtar alla tänkbara försiktighetsåtgärder. En äkta tidspessimist, vän av ordning och vill veta i detalj vad som väntar mig. Är den jobba i gänget som tvingar alla att gå långa omvägar eller vänta in mig om min magkänsla tvivlar. Alla ba: komigenrå medan jag åsnevägrar och muttrar i helvete heller.

Men aa. Antar att min inre kompass är både min svaghet och styrka. Vet ju med mig att mitt trygghetstänk ofta är överdriven och även om det låter knäppt och motsägelsefullt, litar jag blint på den.

Och. Hur klyschigt det än må låta, vill du - kan du. Inte övertygad? Läs: Liten handbok för en tveksam resenär